En vis ...
En vis människa gör sist det en dåre skulle göra först.
Är det inte ibland av lathet man går den stigen som redan så många har vandrat på, eller är det av rädsla för att inte förlora. Gör man det i tron av inte inte behöva ge upp och återvända till ruta ett eller är det för att man har sett lyckan i andras ögon? Är lyckan densamma hos var människa eller är det inte så att vi är alla olika, därför blir vi därför lyckliga av olika ting. Bara för att just den stigen var den rätta vägen för dig, så kanske den inte är det för mig. Så varför tveka och leta vägskäl när terrängen rakt framför ser helt okej ut? Förvisso några få uppförsbackar, som säkerligen är jobbigare än vad de ser ut, men i slutändan så har du både fått erfarenheter rikare, minnen att skratta åt och tårar som slätas ut då du väl är framme och erkänner för dig själv "det var det värt!" Har vi inte alla legat (eller lugge som vi säger därifrån jag kommer) och sparkat med knytnävarna i golvet, förtvivlat ryckt oss i håret, förbannat och snabbt torkat av den ovälkomna tåren på kinden bara för att de alternativ man ser framför sig är alltför långt borta eller åt helt fel håll?
Så varför ligga där och tycka synd om sig själv? Nu talar jag emot dagens visdom, varför inte gå vägen först och bevisa för omvärlden att det faktiskt går, eller om det nu inte skulle gå, sträck på dig, vänd om samma väg tillbaka och tänk på att du kan säga "jag försökte åtminstone, gjorde du?" om någon ifrågasätter ditt val. Och om du skulle välja att snedda vägen lite, för du har ett stort berg framför dig och inser det dumma i att försöka klättra över det, så fråga då dig själv "kan jag inte lära mig något nyttigt på omvägen?" Ibland tar det längre tid en tänkt till målet, men till slut och med viljan och fanan högt, så når du oftast dit. Ibland eller oftast, behövs stöd och en nära vän som en klippa i stormen, men det är du själv som bestämmer till slut och ingen annan. För om det är någon annan som tar ditt beslut, hur ska du då stolt kunna säga "jag gjorde det" och det inte var vad du själv ville och om det var ditt eget initiativ? Sedan behövs förstås hjälp på vägen, ibland ses saker klarare med andras ögon. Men glöm aldrig bort din egen styrka, för den är det starkaste och mest världefullaste du har. Framförallt när du är som svagast och inte ser ett slut på allt elände...
Det var dagens ord för mig. Nu ska jag till moster och fira hennes 55 årsdag. Har haft en väldigt mysig dag med Emma, Noel och Daniel. Lunch och fika. Nåde er om ni flyttar bort, till typ Växjö, då vi tar oss i kragen och flyttar hema hit igen.. :-)
/S*
Är det inte ibland av lathet man går den stigen som redan så många har vandrat på, eller är det av rädsla för att inte förlora. Gör man det i tron av inte inte behöva ge upp och återvända till ruta ett eller är det för att man har sett lyckan i andras ögon? Är lyckan densamma hos var människa eller är det inte så att vi är alla olika, därför blir vi därför lyckliga av olika ting. Bara för att just den stigen var den rätta vägen för dig, så kanske den inte är det för mig. Så varför tveka och leta vägskäl när terrängen rakt framför ser helt okej ut? Förvisso några få uppförsbackar, som säkerligen är jobbigare än vad de ser ut, men i slutändan så har du både fått erfarenheter rikare, minnen att skratta åt och tårar som slätas ut då du väl är framme och erkänner för dig själv "det var det värt!" Har vi inte alla legat (eller lugge som vi säger därifrån jag kommer) och sparkat med knytnävarna i golvet, förtvivlat ryckt oss i håret, förbannat och snabbt torkat av den ovälkomna tåren på kinden bara för att de alternativ man ser framför sig är alltför långt borta eller åt helt fel håll?
Så varför ligga där och tycka synd om sig själv? Nu talar jag emot dagens visdom, varför inte gå vägen först och bevisa för omvärlden att det faktiskt går, eller om det nu inte skulle gå, sträck på dig, vänd om samma väg tillbaka och tänk på att du kan säga "jag försökte åtminstone, gjorde du?" om någon ifrågasätter ditt val. Och om du skulle välja att snedda vägen lite, för du har ett stort berg framför dig och inser det dumma i att försöka klättra över det, så fråga då dig själv "kan jag inte lära mig något nyttigt på omvägen?" Ibland tar det längre tid en tänkt till målet, men till slut och med viljan och fanan högt, så når du oftast dit. Ibland eller oftast, behövs stöd och en nära vän som en klippa i stormen, men det är du själv som bestämmer till slut och ingen annan. För om det är någon annan som tar ditt beslut, hur ska du då stolt kunna säga "jag gjorde det" och det inte var vad du själv ville och om det var ditt eget initiativ? Sedan behövs förstås hjälp på vägen, ibland ses saker klarare med andras ögon. Men glöm aldrig bort din egen styrka, för den är det starkaste och mest världefullaste du har. Framförallt när du är som svagast och inte ser ett slut på allt elände...
Det var dagens ord för mig. Nu ska jag till moster och fira hennes 55 årsdag. Har haft en väldigt mysig dag med Emma, Noel och Daniel. Lunch och fika. Nåde er om ni flyttar bort, till typ Växjö, då vi tar oss i kragen och flyttar hema hit igen.. :-)
/S*
Kommentarer
Trackback
