Lancastervägen 7c

Idag, efter min föreläsning i kulturella fördomar och bemötanden, så kom min mamma hit! Förstår ni hur lycklig jag är efter att ha haft min mamma här en hel dag? Vi gjorde soppa till lunch ihop, pratade en massa, gick ut och gick i snålblåsten och sedan shoppade vi lite kläder till hennes julfest på lördag med företaget. Grädden på moset är att jag fick både lussekatter och kringlor av henne, så det kunde inte bli bättre! De smaskade vi på efter den långa promenaden och värmde oss med en kopp te. Det var så skönt att ha henne här och få prata och ja, gråta.

Det är inget kul för tillfället, mycket känns komplicerat men ljusglimten i detta är min familj (Chris familj och min egen), mina vänner och våra guldklimpar till katter och snart vår lilla Goldenflicka. Men framför allt att jag har Chris och att vi stöttar varandra. Det är inte kul när båda har det stressigt och jobbigt. Det är svårt att ta vara på sig själv då och tyvärr går det ju ut över de allra närmaste. Mamma har också märkt mina felstavningar och meningsbyggnadsfel här i bloggen, så hon sa idag att hon ibland undrade om det var jag som skrivit texten som jag nyss lagt in. Det är det, men jag tappar ord och tangenterna dansar som de själva vill. Sen märker jag det när jag publicerat inlägget och korr-läser, men då orkar jag inte gå tillbaka och ändra.

Jag, som varit som en hök över mammas axel när hon skriver på datorn eller andra texter och sagt att "där ska det vara ett komma, det heter -att xxx, sätt punkt där så blir meningen lättare att läsa..." Ja, det är kanske mitt gamla jag? Som älskade att sitta framför datorn och skriva allt som kom upp i mitt huvud, att få omvandla erfarenheter till egna ord och nå ut med en oro i ord som blir till poesi eller tänkvärda visdomsord. Mamma har sagt att jag ska skriva om dessa år, då det har varit jobbigt - men otroligt lärorikt - för mig. Jag vet redan vad den ordbunten skulle heta. Det är dock hemligt, ni kanske snor idéen annars? Hehe...

I alla fall, läget är sådant att jag igen tappar minnet (så frågar jag två gånger vad du har sagt, eller berättar samma sak igen, så är det inte för att jag är ointresserad eller vill visa att jag finns, bara att jag inte vet om jag sagt det innan eller inte.) och nu blir ex. sladd till sallad, lampa blir till lack och idag var jag frusterade när jag inte visste hur jag uttalade hann (!!) utan det blev hang. Inte långt ifrån men kan ni verkligen sätta er in i hur ledsamt det är för mig att veta om ordet och ha det i huvudet men inte veta hur jag säger det? Det gjorde mig riktigt ledsen och även om jag själv skrattar när jag frågar varför alla "sallader" måste ligga bakom högtalaren och se fula ut, så tar det emot att erkänna att jag nyss sa sallad när jag menade alla "sladdar".

Jag skäms, men nu vågar jag gå ut med det. Kanske helt sjukt att jag skriver om det här på bloggen men jag tycker om att skriva här och kanske kan jag hjälpa någon med det jag upplever varje dag? Kanske klär jag av mig och blottar strupen, så som jag förr har jämfört det med, men jag vet inte vad jag annars skulle göra. Här tar jag itu med det som inuti mig brinner. Förlåt. Men faktiskt, orkar ni inte läsa så kan ni gå härifrån och tycker ni att jag är patetiskt kan ni också kila vidare på vårt stora nät. Dock vet jag att det är de närmsta av er som läser, kanske några fler? Har ju inte namn på er förutom ni som själva berättat att ni läser.

Nu ska jag studera lite, vara lite klyftig och läsa hjärtat då vi ska dissekera ett djurhjärta i morgon kväll. Dessutom ska jag ha en instruktion i morgon efter lunch och tänkte försöka hinna med att själv träna, vi får väl se!

C Ya! ♥