Lancastervägen 7c

Med en varsam hand, ett vänligt ord. En blick av kärlek, en kraft av styrka och fyllnad av mod. Tittar mig om, ser ni vad jag ser? En värld att drömma om, men där, ser ni? Törnrosen med sina buskar, som gör att såret läker sakta och du glömmer aldrig dess tagg. Så vacker att se på, så varsamma blad. Men gå ej för nära dess inre, det kan ge dig obehag. Blanka ögon, i brist av vetskapen vad som är bäst och vad som är rätt. En fråga, med tomma och ekande svar, kanske en brist på rädsla och ett liv i en passande rutin.

Leende spegel, jag ser det inte du ser. Bakom alla lager döljs den person som bör kännas allra mest. Skrapa lite på ytan, visa ömhet och förståelse. Räck ut handen och låt mig lägga pannan mot ditt bröst. Vilse i ensamheten, i en ensamhet fylld av värme och kärlek. Det är inte lätt att förstå, men ett försök är gott nog. Dra din hand genom mitt hår, lyssna till orden som leker på mina läppar. Låt mig forma orden och forma dem vidare åt mig. Låt tåren rinna där den rinner, den torkar snart min vän. Låt mig få känna smärtan av törnrosen, men finns där för mig när jag ställt mig upp igen.

Skrik ord och tankar, tala tyst en stund. Tomma blickar är ingen mening, en fylld blick säger mer än tusen ord. Skrapa lite mera, kom närmare intill. Det finns en individ att lära känna, men bara om du vill. Ser du färgerna? Purpur, guld och grönt. Det blåa, ser du? Det lugnar, medan elden inom mig är röd. Det gråa har sina dagar, det svarta går inte att komma ifrån. Det vita blir mitt en vacker dag, och det rosa ligger kanske för min famn om ett litet tag.

Att tala i gåtor, är min specialité, men skrapa lite mer, vänd mig ut och in, du kommer att förstå. Förstånd gör allting lättare, jag vill våga tro. Så öppna dig famn, låt oss slå oss ner och bara njuta och låta alla dessa färger bli framtid för varann.