En tanke jag länge har haft.
Vart tar all tid vägen? Börjar man bli vuxen när de tankarna kommer till en? Hur kunde månaderna sen hemkomsten försvinna förbi? Räknar dagarna som ska komma, men varför det? De försvinner ändå förbi och snart sitter man där och skrattar åt minnen som var, men som för mig i nuet är morgondagen. Det är konstigt. Som liten var 24 dagar fram till julafton ett helt liv. Nu är 24 dagar lika länge som dygnets antal timmar. Ska lära mig uppskatta det jag har nu, innan det är försent.
Det finns så mycket jag vill få fram, viska ömt i ditt öra och smeka din hud varsamt för att få dig att förstå. Ligga med huvudet mot ditt bröst och bara få känna livet andas, i dig och i mig. Känna doften från ditt rakvatten eller svetten från den senaste träningen, för mig kvittar det vad det är som doftar, bara det är du, doften av dig. Jag vill lägga huvudet på sne och få dig att le och inse varför jag finns hos dig. Jag vill få dig att förstå att det är kärlek jag känner, och att inget i världen kan ändra på det.
Kyla. Hårda blickar. Hårda slag i väggar och dörrar. Skrik och elaka ord. Den tystnad som gör ondast är den oförtjänta. Ord som inte sägs, men som ligger under skalet och bör sägas, blir inte sagda pga. stolthet. Vilken stolthet? Idioti. Tåren rinner i brist på att öppet kunna visa känslorna som väller inom mig, i rädsla över att du tror något annat. I rädsla över att bli lämnad där igen med en start på nytt.
En start jag inte vill vara del av. Jag vill fortsätta på den väg jag vandrar, jag trivs bra med dig som mitt sällskap. För mig är du mitt allt, tillsammans med det som gör mig lycklig. Jag är bara så oförmögen att veta om hur jag visar det.
Ta min hand - och håll den hårt - då kommer jag aldrig att släppa den.
Det finns så mycket jag vill få fram, viska ömt i ditt öra och smeka din hud varsamt för att få dig att förstå. Ligga med huvudet mot ditt bröst och bara få känna livet andas, i dig och i mig. Känna doften från ditt rakvatten eller svetten från den senaste träningen, för mig kvittar det vad det är som doftar, bara det är du, doften av dig. Jag vill lägga huvudet på sne och få dig att le och inse varför jag finns hos dig. Jag vill få dig att förstå att det är kärlek jag känner, och att inget i världen kan ändra på det.
Kyla. Hårda blickar. Hårda slag i väggar och dörrar. Skrik och elaka ord. Den tystnad som gör ondast är den oförtjänta. Ord som inte sägs, men som ligger under skalet och bör sägas, blir inte sagda pga. stolthet. Vilken stolthet? Idioti. Tåren rinner i brist på att öppet kunna visa känslorna som väller inom mig, i rädsla över att du tror något annat. I rädsla över att bli lämnad där igen med en start på nytt.
En start jag inte vill vara del av. Jag vill fortsätta på den väg jag vandrar, jag trivs bra med dig som mitt sällskap. För mig är du mitt allt, tillsammans med det som gör mig lycklig. Jag är bara så oförmögen att veta om hur jag visar det.
Ta min hand - och håll den hårt - då kommer jag aldrig att släppa den.
Kommentarer
Postat av: Anna Erlandsson
Du är verkligen som gjord för att skriva gumman :) Har också fastnat i den eviga frågan om var all tid tar vägen. Känns som om jag vill så mkt med livet och tanken skrämmer mig att vakna upp en dag och inse att jag inte gjort allt jag vill göra. En sak är iaf säker att det måste bli en resa till Växjö snart för min del. Det är verkligen på tiden. Som sagt tiden rinner iväg alldeles för snabbt... Ha det bra! Kram
Trackback
