Twilight
Jag erkänner. Jag är fast. Fast i Twilightserien - och - jag är helt fascinerad av djupet och budskapet i böckerna. Jag tänker oftast så när jag läser en bok, vad meningen med den är och vad författaren vill nå fram med just den boken jag håller i handen. Twilight visar tillit och respekt, i alla fall enligt mig. En syn på att inte vara fördomsfull. En tro på det goda och en tro på myter. Jag låter kanske knäpp, men det finns så mycket mer att säga som jag inte vet hur jag ska sätta de rätta orden som behövs för att göra serien rättvisa. Jag vet bara, att det var med Stephenie Meyers hjälp, som jag fann min läslust och en ny start att finna mitt inre lugn igen. Det är jag tacksam för, om hon bara visste. Jag har den sista boken hemma som innehåller de allra sista olästa kapiteln i "Så länge vi båda andas". Det är som om jag funnit lite inre frid, som jag inte haft på flera år. Och då snackar jag inte om deras ovillkorliga kärlek osv. Jag talar om de andra budskapen. De som är bra mycket djupare än så. Läs boken, sätt dig in i situationen, och du kommer att förstå. Har du gått igenom det som jag har gått igenom eller åtminstone försöker se det framför dig, då kommer du att ta till dig den här serien med både hat och kärlek. Som lär dig en balansgång som du knappt själv var medveten om att du hade...
I augusti så är det slutligen dags. Förhoppningsvis mitt sista avstamp i det som har varit bland det jävligaste jag varit med om. Det som har fått mig att gråta - men - även kämpa. Och nej. Jag pratar inte om utbrändheten, för utbrändheten är en del av detta. Men jag tror att det är punkten av allt det onda, och starten på det nya, positiva. Kanske även jag, någon gång i mitt liv, får chansen att få hålla och vara den som så många i min krets är idag? Jag känner hopp, och jag känner tro, men jag måste medge att jag är även vaksam och orolig. Det är och kommer inte att bli, så lätt som jag har hoppats på. Men nog fan ska det gå, varför missta det sista hopp man har nu? Dagens teknik är bra och kunskapen stor. Den där dagen i augusti, då vill jag att Chris ska håll min hand. Och aldrig mer släppa den igen...
I morgon kväll åker vi till Sölvesborg, ska bli skönt. Men otroligt vad veckan har försvunnit fort. Jag har bara 2 veckor kvar här på sjukhuset. Just nu är det väldigt lugnt, lite för lugnt... "Peppar peppar..." Men så som vi hade de förra veckan och veckan innan det, så är det väl la inte så knepigt att lista ut varför. För då måste ungefär den största delen av länets befolkning hittat just till hit. Det kändes i alla fall så, för nog hade vi att göra då alltid, och med allt springande fram och tillbaka och lyft hit och dit och nålar som skulle sättas etc, ja, då borde jag nu mera klassas som en maratonlöpare med nålen i högsta hugg. ;-) Men det är kul! Ångrar mig inte en sekund, jobbet är super. Men som tidigare sagt, i morgon bär det av till sydligare svenska breddgrader. Till havet och till stugan. Längtar.
I kväll kommer Chris och Nova. Har legat och hållit om Chill varje natt nu sedan jag lämnade Växjö, en levande nallebjörn. Savannah har blivit en redig bondkatt och är bara inne när det passar henne, men någon gång emellanåt så minns hon lite om den stadstös hon verkligen är och ska gott nog ha kel och mat hon med. Och när det regnar, då är det bäst att säkrast att vara inomhus. :-). Jag älskar de små grynen. Nova, hon var eld och lågor när jag kom hem i fredags till Växjö. Igen. Hon blir helt tokig och sitter som ett klistermärke på mig, gos och kel. Mattes lilla ögonsten. Chris säger att det inte finns någon annan (förutom han själv, säger jag då...) som kan få Nova till att bli så glad och hon lämnar mig inte många långa minuter. Och vem kan motstå henne? Inte jag, så hon får ju det mys hon vill ha, min lilla jänta och jodå, platsen bredvid mig i sängen om natten, var tingad med en gång. Men inte av Chris, nej, av Nova, stjärnan på Lancasterv. 7c!
Dags för lite jobb. Ta hand om er! Kram!
I augusti så är det slutligen dags. Förhoppningsvis mitt sista avstamp i det som har varit bland det jävligaste jag varit med om. Det som har fått mig att gråta - men - även kämpa. Och nej. Jag pratar inte om utbrändheten, för utbrändheten är en del av detta. Men jag tror att det är punkten av allt det onda, och starten på det nya, positiva. Kanske även jag, någon gång i mitt liv, får chansen att få hålla och vara den som så många i min krets är idag? Jag känner hopp, och jag känner tro, men jag måste medge att jag är även vaksam och orolig. Det är och kommer inte att bli, så lätt som jag har hoppats på. Men nog fan ska det gå, varför missta det sista hopp man har nu? Dagens teknik är bra och kunskapen stor. Den där dagen i augusti, då vill jag att Chris ska håll min hand. Och aldrig mer släppa den igen...
I morgon kväll åker vi till Sölvesborg, ska bli skönt. Men otroligt vad veckan har försvunnit fort. Jag har bara 2 veckor kvar här på sjukhuset. Just nu är det väldigt lugnt, lite för lugnt... "Peppar peppar..." Men så som vi hade de förra veckan och veckan innan det, så är det väl la inte så knepigt att lista ut varför. För då måste ungefär den största delen av länets befolkning hittat just till hit. Det kändes i alla fall så, för nog hade vi att göra då alltid, och med allt springande fram och tillbaka och lyft hit och dit och nålar som skulle sättas etc, ja, då borde jag nu mera klassas som en maratonlöpare med nålen i högsta hugg. ;-) Men det är kul! Ångrar mig inte en sekund, jobbet är super. Men som tidigare sagt, i morgon bär det av till sydligare svenska breddgrader. Till havet och till stugan. Längtar.
I kväll kommer Chris och Nova. Har legat och hållit om Chill varje natt nu sedan jag lämnade Växjö, en levande nallebjörn. Savannah har blivit en redig bondkatt och är bara inne när det passar henne, men någon gång emellanåt så minns hon lite om den stadstös hon verkligen är och ska gott nog ha kel och mat hon med. Och när det regnar, då är det bäst att säkrast att vara inomhus. :-). Jag älskar de små grynen. Nova, hon var eld och lågor när jag kom hem i fredags till Växjö. Igen. Hon blir helt tokig och sitter som ett klistermärke på mig, gos och kel. Mattes lilla ögonsten. Chris säger att det inte finns någon annan (förutom han själv, säger jag då...) som kan få Nova till att bli så glad och hon lämnar mig inte många långa minuter. Och vem kan motstå henne? Inte jag, så hon får ju det mys hon vill ha, min lilla jänta och jodå, platsen bredvid mig i sängen om natten, var tingad med en gång. Men inte av Chris, nej, av Nova, stjärnan på Lancasterv. 7c!
Dags för lite jobb. Ta hand om er! Kram!
Kommentarer
Postat av: Malin
Hej söta du! Absolut ska vi ses i Augusti, shit vad tiden har gått snabbt. För de e ju snart. Det spelar ingen roll om jag åker till dej eller du till mej bara vi ses! Men de va ett tag sedan jag var i Växjö, plus att jag ska lämna nycklen så jag kan komma till dej:) Antingen tar vi helgen den 15 eller helgen efter det den 22! Vilket passar dej bäst? Jag behöver definitivt dina uppmuntrande ord och bli lite uppeppad!Puss o kram!
Trackback
