Lancastervägen 7c

Håkan Hellström. Någon som kommer ihåg honom? Jag gör det knappt, jag var inget stort fan av honom och är det fortfarande inte men jo, någonstans där inne mellan hjässbenen så har han etsat sig fast. Minns honom efter "Festival"-filmen med Ebba Hultgren. "Anna hade en vän med en bil" eller något sådant hette en av hans låtar, som blev så otroligt populär. Min bästa vän sedan barnsben lyssnade på Håkan, har dock inte hört henne spela någon den sista tiden, å andra sidan är jag inte lika mycket där och våldgästar henne längre, så han kan ju strömma ut ur högtalarna i vilket fall som, ändå. Hur eller hur (är det förresten bara vi i Kristdala som säger "Hur eller hur"?) så tänkte jag igår på hans låt där han sjunger något om att "..bli inte som jag när du blir stor.." Kanske är det den där Anna-låten, eller så är det en annan, saken hör i varje fall inte hit, inte just nu. Detta har satt sig fast i mig för jag vill verkligen inte att någon ska bli som jag, när han eller hon blir stor. Eller jo, okej, mitt liv är väldigt bra och jag har en massa erfarenheter som jag är stolt över men sedan han jag tusen andra saker som jag hade velat göra annorlunda. Dock, om jag då inte gjort dem, hade jag då varit där jag är idag i så fall? Troligen inte.

Till att börja med - Lev ut din dag, du vet aldrig om du kommer få en liknande igen. Jag kan bara tala av egna erfarenheter, men att ränna runt och tro att det lönar sig att jobba häcken av sig på flera olika jobb samtidigt, det lönar sig inte i längden. Visst, det ger dig ett gediget CV, och det ger dig pengar i fickan men livskvalitén då? Jag önskar ibland att jag hade gett fasen i att lägga ner allt krut under högstadiet och gymnasiet. Jag gick ut med toppbetyg, men det har egentligen bara höjt min ribba ännu mer och därav har min prestationsförmåga höjt men jag har även mått dåligt under flera stunder, i tron av att jag inte gjort mitt bästa och att folk är missnöjda med mig. Även under min förra högskoletid så pluggade jag så att jag till slut knappt ville vara med i det här livet längre, men jag har en underbar familj och fina vänner som hjälpte mig att komma ur det. Så, jag åkte ut i världen och hittade en bit av mig själv som jag inte trodde fanns. Även om det jobbmässigt var en rätt så slitsam tid så är det bland det bästa jag någonsin gjort och även idag så längtar jag ibland tillbaka dit, till den "blå världen". Tyckte att jag klädde rätt bra i den blå skjortan, trots skolad för den orangea... *ler lite* Men hälsan kom i vägen och jag kände att det var dags att åka hem, men väl hemma var det som att jag aldrig varit borta. Jag placerade mig rätt fort i det "duktiga" facket och stod mellan olika jobbval. Lyckliga ja, eller hur? Varför klaga? Jag vet, jag får ångest för det med... Men låt mig få må dåligt för att jag är så här, jag hatar, rent av verkligen hatar att säga nej och göra folk besvikna. Varför nu en arbetsgivare skulle bli besviken om jag tackar nej till ett jobb?! Det finns troligen fler kandidater i högen, men det är inte lätt att tänka just då och skaka av sig det och gå vidare... Jag har problemet att jag vill vara där för alla, så helt plötsligt så står jag där med heltidsjobb, extra jobb, ideellt arbete och förtroendevalda positioner.. Välkommen hem till Sverige, Sofia!

Ni vet alla att jag redan för flera år sedan egentligen klånka in i den där förbannade väggen, och fråga mig inte varför jag då inte stannade upp. Det är en gåta för mig med, men precis som vad man säger om de som är missbrukare av något slag - att personen kan inte sluta förrän han/hon själv är medveten om det och själv vill det. Och jag kan nog i någon parallell säga att detta är ju ett missbruk. Ett jobbmissbruk, ja-missbruk. Konsten att inte säga nej... Borde lära mig konsten att säga nej. Rehabilitering på ett icke skamset vis borde finnas för oss. För jag skäms egentligen över att erkänna att jag mår och är så här. Envis som synden och ihärdig som en gammal get... Jag skulle vilja kunna sträcka på mig och kunna säga "Det här är jag bra på..." Men, det fungerar inte så för mig. Då får jag bara dåligt samvete, för att jag tycker så och tänker att nu tycker folk att jag är egocentrisk och självupptagen. Det kan jag själv tycka att jag är ibland faktiskt, och då försöker jag sluta prata om låta de andra höras. Ändå har jag hört sedan småskolan att "Sofia, är alltid så tyst och snäll". Men jag känner mig varken tyst eller snäll...

Men nu har jag i varje fall börjat ta tag i den här skiten på riktigt (jag vet att jag sa det förra året också...) men i morgon är det min sista dag på Cardinal. Jag slutar som receptionist för att ägna mig åt mina studier (bara mina studier!!) och åt min träning, älskar ju mitt Friskis! Jag har ju egentligen bara nästa termin kvar med en massa teori, för sen går jag ut på praktik i nästan ett helt år. Det kommer vara arbetsupggifter då också, men ändå... Och sedan är det bara någon kurs och examensarbetet kvar. Det går fort, tro mig, första året gick allt för fort fram...! :-) Men förutom att jag får mer tid till studier och träning, så får jag mer tid till familj och vänner, och framför allt för Nova och ja, extra gosestunder med kissarna. Jag längtar till sommaren, då jag först ska vikariera lite och sedan ha tre hela veckor ledigt innan höstterminen sätter fart. Har faktiskt aldrig haft ledigt så länge, var ledig förra sommaren men jag vet i fan om en sjukskrivning är så mycket till njutbar ledighet? Och när jag var hemma på semester från Fritte, så var det för läkarbesök, så det gav mig inte mycket "vila" på rätt sätt... Så tro mig, jag ser verkligen fram emot denna sommar! :-)

Så, lyd gärna till mitt råd: Res, Njut, hitta dig själv... Du har all tid i världen att komma på vad du vill göra. Du behöver inte göra allt på en gång, det finns tid. När jag var liten ville jag skulle ha familj vid 20. Jag skulle ha jobb och man. Jag är snart 24. Men jag vet att det kommer, innan jag ens blivit för gammal. Tiden finns, det har jag äntligen lärt mig!

Så summa av kardemumma, bli inte exakt som jag när du blir stor, testa gärna lite själv och hitta dig själv innan du slår dig ner till ro. Gör lite som jag, om du nu för allt i världen ändå känner så (helt fel har mitt liv inte varit, och okej, ibland är jag stolt över allt jag fått vara med om med betyg, studier, resor, jobb och händelser som händer få...) så gör det för Guds skull med lite charm och glans i vardagen. ;-)

Minns gårdagen, dröm om morgondagen men lev i nuet.

Dock är svaret är fortfarande densamma på frågan, vad är din högsta önskan?
Att få bli mamma.