Du kan, om du vill.
Oavsett om du tror att du kan, eller om du tror att du inte kan, så har du alltid helt rätt.
Knivigt citat. Klura på den du.
Om man ser tillbaka på ens liv, ska man då skratta eller gråta, sträcka på sig eller ta den gamla filten och gå till garderoben? Om men jämför om man gjort annorlunda, blir man då mer vis eller bara en aning än mer förvirrad? Varför hålla på att jämföra, när livet ändå handlar om öde och inte om att spela korten rätt, det som sker, det sker och det har en mening med varför. Med facit i handen, är inte det som skedde, något som slutade bra trots mycket svett och tårar och rop ut i tomma intet i förtvivlan och ilska. Lärde du dig inte något på den hårda vägen och hade du innerst inne blivit lyckligare av att få det serverat på ett silverfat? Är du inte än mer tacksam nu, då du kämpat och känner att du kan vara en gnutta stolt?
Om man vill ha mer då? Och sträcker ut handen för att få. Vad händer om man ger och ger men inte något få? Försvinner då all energi ut dig och du gör det på rutin? När ska man sätta sig ned och kolla över vad som trycker dig innan det är för sent och när ska du ta hjälp av dem runt om dig? Hur ska du kunna förklara för dem var som är fel, då du själv inte har en aning om varför du ibland sitter och skakar på huvud, har en tom blick och ibland räknar till femtielva för att ilskan inuti dig inte ska avreageras på någon annan förutom dig själv. Ska det vara så svårt att välja rätt mängd, istället för att låta sista droppen rinna över var och varannan gång?
Om man vet vad man vill, och om man vet vad man kan, vad är det egentligen då som stoppar dig?
Knivigt citat. Klura på den du.
Om man ser tillbaka på ens liv, ska man då skratta eller gråta, sträcka på sig eller ta den gamla filten och gå till garderoben? Om men jämför om man gjort annorlunda, blir man då mer vis eller bara en aning än mer förvirrad? Varför hålla på att jämföra, när livet ändå handlar om öde och inte om att spela korten rätt, det som sker, det sker och det har en mening med varför. Med facit i handen, är inte det som skedde, något som slutade bra trots mycket svett och tårar och rop ut i tomma intet i förtvivlan och ilska. Lärde du dig inte något på den hårda vägen och hade du innerst inne blivit lyckligare av att få det serverat på ett silverfat? Är du inte än mer tacksam nu, då du kämpat och känner att du kan vara en gnutta stolt?
Om man vill ha mer då? Och sträcker ut handen för att få. Vad händer om man ger och ger men inte något få? Försvinner då all energi ut dig och du gör det på rutin? När ska man sätta sig ned och kolla över vad som trycker dig innan det är för sent och när ska du ta hjälp av dem runt om dig? Hur ska du kunna förklara för dem var som är fel, då du själv inte har en aning om varför du ibland sitter och skakar på huvud, har en tom blick och ibland räknar till femtielva för att ilskan inuti dig inte ska avreageras på någon annan förutom dig själv. Ska det vara så svårt att välja rätt mängd, istället för att låta sista droppen rinna över var och varannan gång?
Om man vet vad man vill, och om man vet vad man kan, vad är det egentligen då som stoppar dig?
Kommentarer
Trackback
