Lancastervägen 7c

Det är is och frost på ytan och det är svårt att förstå hur det ska tas bort. Även om värmen finns där, så är det svårt att förstå hur den rätta energin ska förbrukas för att det ska få bästa effekt. Som en vinterskrud, så vacker på ytan och ack så fin att ta tillvara på. Men påföljder, av skottning, klädlager på klädlager och kylan som biter i kinden och en början på den blåsiga, regniga och blöta slasken framåt våren? Dock tåls det att se allt det vackra, det vita, ljusen och alla stjärnebloss. Att ta tillvara på familjens värme och att njuta av tiden som är nu. Att kunna glömma allt för en stund och vara glad för att få vara just här och vara lycklig för den jag är. Varför då, ser jag ner på den spegelblanka isen och förundras över vem som finns bakom dessa lager? Varför försöka vara och nå mål som sitter så långt upp? Svaret är egentligen inte så komplicerat. Spegelbilden är en perfektionist som har både bra och dåliga sidor, som når mål men känner sig inte nöjd och kommer tillbaka år efter år, trots att solens strålar töar bort den, så finns den alltid där, var gång jag ställer mig och tittar ner på min spegelbild, varje år, varje vinter. Då är det så lätt att glömma spegelbilden emellanåt, och istället försöka se andras spegelbilder och göra dem vackra och glada. Är det så farligt? Om jag fylls med en glädje av att få finnas för andra, kan jag inte då få ha den? Att bara få hjälpa till, trots att det ibland kanske kan bli lite för mycket. Jag har ju klarat det förr, klarar jag det då inte igen? Och igen, och igen, och igen..?

Sätter mig ned på huk, för min vanteklädda hand ner mot den hårda sjön och skrapar undan den lätta och nykomna snön. En spegelblank yta. Vem är du? Snälla. Ge mig det leende du alltid gav mig förr. Det äkta, längst där inifrån. Snälla. Låt inte tåren förstöra din vackra bild.