Tänkvärt.
Vårdfacket hamnade i min brevlåda för några dagar sedan, och som den blivande specialistsjuksköterska jag är, så började jag läsa den. Då jag har haft en rejäl förkylning och varken orkat det ena eller andra, så läste jag den färdigt igår som först. Dock så kände jag lite extra för just en krönika i denna upplaga. Som en smäll, i magen. Eller, jag vet egentligen inte om jag ska kunna jämföra det som en smäll i magen men en blandning av skräck och tacksamhet, det låter mer rimligt. Den handlade om sjukdomar som syns - och inte syns. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag hade fått gå på kryckor efter ingrepp och händelser som har inträffat mig. För har ni tänkt på hur mycket lättare det är att hjälpa någon, lyssna, finnas till hands, ömma för etc. för en person som har brutit foten än för den som blivit utbränd eller håller på att gå under av smärta inombords? Det krävs styrka från den som det inte står skrivet i pannan på. Det är inte lätt att prata om det som tynger, ibland är det lättare om någon annan tar upp ämnet och sedan följer man med strömmen. Det är inte lätt att öppna sig för människor man inte känner, då det är ett svek mot ens integritet och självkänsla efter det som har hänt. Då vill man inte behöva försvara sig själv. Varför måste man halta eller behöva hjälp med att bära brickan i matsalen, för att människor i ens omgivning ska ta extra hänsyn, eller egentligen bara stanna upp och lyssna - helt enkelt bara finnas där?!
Jag säger inte att jag inte har haft människor omkring mig, för det har jag. Jag har en underbar familj och en älskvärd pojkvän. Jag har fina vänner som har funnits där. Men ibland har det varit svårt för mig med, trots detta. För t.ex. en utbrändhet är en hård smäll. En smäll som för de som inte vill ha den, oftast är de personer som får det hårdaste slaget, rakt i ansiktet. Man tror helt enkelt inte att det kan hända en själv. Det får inte hända en själv. Det ska inte hända en själv. Man är väl inte svag? Man är ju så ung. Om man säger nej, då tror de att man inte vill hjälpa till. Klart att man klarar av en sak till, trots att man redan har fem olika möten plus allt ordinarie jobb en dag. På kvällen iväg för ideella åtaganden. Så där rullar det på, samtidigt som man vill ha det perfekt hemma, ha hemlagad mat, hembakat bröd, ekonomisk matlista, ha en stund med kärleken... Jag menar inte att jag inte tycker om att ha tusen bollar i luften, för det gör jag. Det är ju det som är mitt problem. Samtidigt sjunker självförtroendet och man tror inte på vare sig på det den personen som känner en allra mest säger eller på ens egna intuition. Duktiga flickor ger ju aldrig upp. Eller?
Jag säger inte att jag inte har haft människor omkring mig, för det har jag. Jag har en underbar familj och en älskvärd pojkvän. Jag har fina vänner som har funnits där. Men ibland har det varit svårt för mig med, trots detta. För t.ex. en utbrändhet är en hård smäll. En smäll som för de som inte vill ha den, oftast är de personer som får det hårdaste slaget, rakt i ansiktet. Man tror helt enkelt inte att det kan hända en själv. Det får inte hända en själv. Det ska inte hända en själv. Man är väl inte svag? Man är ju så ung. Om man säger nej, då tror de att man inte vill hjälpa till. Klart att man klarar av en sak till, trots att man redan har fem olika möten plus allt ordinarie jobb en dag. På kvällen iväg för ideella åtaganden. Så där rullar det på, samtidigt som man vill ha det perfekt hemma, ha hemlagad mat, hembakat bröd, ekonomisk matlista, ha en stund med kärleken... Jag menar inte att jag inte tycker om att ha tusen bollar i luften, för det gör jag. Det är ju det som är mitt problem. Samtidigt sjunker självförtroendet och man tror inte på vare sig på det den personen som känner en allra mest säger eller på ens egna intuition. Duktiga flickor ger ju aldrig upp. Eller?
Hur som helst, ibland önskar jag helt enkelt att jag kunnat ha brutit foten istället för att behöva sätta ord på hur man känner. Synd att inte känslor går att fånga på en röntgenbild...
